.

Klockan är kvart i tre på natten och det är 15 grader i Barcelona. Kollade precis på hur vädret var hemma i svea. -2 grader i Södertälje - INTE Okej alltså. Min resväska är fortfarande tom för jag vet inte vad jag ska packa ner... Packa har lixom aldrig varit mig grej och jag lyckats alltid ta mig mig för mycket av ngt eller så glömmer jag det viktigaste. Därmed har väskan stått tom, men jag tänkte att jag skulle börja med det snart iallafall..

Alvaro är på Catwalk och spelar, jag är hemma och brevid mig i soffan ligger Pichi och snarkar, men hon är så söt ändå. Idag har varit en lugn dag. Vi vaknade rätt sent, käkade pannkakor till frukost sen åkte vi hem tills hans föräldrar. Mama skulle hjälpa mig med att sy in mina kjolar som jag ska ha på jobbet, dom var lite för långa men nu sitter dom bättre. Vi käkade middag oxå, innan Alvaro skulle jobba och jag åkte hem till oss.

Jaha, i veckan börjar jag jobba hemma i sverige, jag har gått klart cabin crew utbildningen och på torsdag börjar jag flyga. Det känns sjukt spännande och för göra något jag alltid harft en liten dröm om. Jag kom på i helgen att i årsboken vi gjorde i 3:an på gymnasiet, på frågan "Vad gör du om 10 år?" så var Mitt svar: "Då stor jag i i högklackat med röda läppar och jobbar som flygvärdninna...." Det var väl inget jag siktade 100 % på då, men känns helt sjukt att jag kommit dit ändå, 5 år senare... :)

Jag kommer att bo och våldgästa Lotta i Södertälje tills vidare, lite sådär spontant och det ska bli kul tycker jag. Jag ser fram emot vinkvällar, svensk mat och SVENSK jävla TV. KVALITÉ på alla 3 sakerna. Dessutom blir jag inte helt hundlös, eftersom hennes chihuahua Pablo oxå finns där, vilket betyder att jag kan utnyttja honom när jag saknar Pichi lite för mycket. Lotta har lovat mig att vi ska springa på ICA och Willys 3 timmar på onsdag... :)

Det som givetvis känns tungt, men ändå inte döden är att jag inte kan komma hem till min älskade man varje kväll, sova med honom varje natt eller plocka strumporna på golvet efter honom varje dag. Sen vi träffades 2009  har vi träffats varje dag, om man bortser ifrån mina småsemestrar hemma i sverige då. Min karl, min älskling, min åååh kärlek! Min hem, åååh, min säng och min soffa, haha!!.. Härmed börjar vårt tillfälliga distansförhållande och jag hoppas att det inte varar mer än 1 år, men känns ändå skönt att jag kan ta första bästa flyg hem när jag är ledig iallafall.. :) (OM jag inte hälsar på hemma i småland vill säga.. ;P )



Jag kommer till Sverige på tisdag natt, efter att vi varit en sväng i Dublin för bank-visit under dagen. Vänner hemma i sverige - ni kan nå mig på mitt svenska nummer som jag ALLTID har haft.


Vi ses snart Lotta!

From Barcelona with Love // Thai

VARING för långt inlägg.

Det känns som varje gång jag bloggar jag hela tiden ursäktar att jag inte har bloggat. Ska försöka sluta med det, för jag ska ju bara blogga när jag vill och har tid. Idag har jag faktikst tid.

Ang cabin crew kursen..  Ja, ni tror säkert att en fkygvärdinnas jobb är att servera kaffe, stå i klackskor och se snygg ut, men tror ni det så tror ni så FEL.

Jag tror seriöst att jag aldrig har pluggat SÅ mycket som jag gjort dom senaste 2 veckorna sedan vi började kursen. Inte för att vara sådan, men jag för det mesta alltid haft lätt för skolan. Att plugga till prov har inte varit några problem och majoritetenbetygen på gymnasiebetyget är är MVG'n ja.. (vill dock säga att jag är smartare på papper än i verkligheten, haha!)

Kursen hitills har varit riktigt hård. Jag är i skolan varje dag och när jag kommer hem är det första jag gör är och dyker huvudet i boken. Jag har pluggat MINST 4 timmar per dag och då kommer jag hem kl 19:00 på kvällen. Jag har inte haft ett liv. Jag har inte ringt vänner, jag har inte ringt mamma och pappa, jag har inte varit hos mina svärföräldrar på middag. Jag har knappt hunnit laga mat till mig själv, tvättat eller städat.

Som TUR är har jag Alvaro och det tackar jag honom för, han har hjälp mig så mycket under denna tid. Jag finner inga ord om hur tacksam jag är över att han har varit där och "tagit hand" om mig.

Och så i fredags förra veckan så var det dags för det stora provet Intial exam som var på alla kapitel vi läst under dessa 2 veckor. Jag själv tyckte att det var lätt och alla andra i klassen oxå, även om det fanns några som tyckte tvärtom. Dagen innan hade jag suttit i 8 timmar och printat in allt u huvudet.

När vi skulle få reda på vårat resultat, fick vi först och främst vänta 6 timmar sen gå in en och en till klassrummet.. Varje person som går in, kommer ut och i princip gråter.. "Nej, jag klarade det inte.."
Därmed skönk den där känslan om att det hade gått bra och när det var dags för mig att gå in så var jag inte så jävla kaxig..

83 jävla % hade jag och eftersom att gränsen låg på 85 % så hade jag givetvis inte klarat det. Jag började ju störtlipa jag med, givetvis..
Totalt var det 8 av 25 personer som hade klarat provet första gången. Det är LITE..

Det som var svårast var ändå rättningen av provet. Idiot-proffessorn som var där var ju Hitler rätt upp i dagen.

"Neej Tina, det heter inte Help the passenger, det heter TREAT the passenger.." Öööh, vad är det i svaret du inte förstår vart jag vill komma..?? tänkte jag. Vi alla som inte klarade provet hade sådana löjliga fel så det inte var sant... shit. Det var mer en rättning i engelska än i kunskap kan jag garantera... " Det heter inte passenger, det heter THE passenger...."

Normalt sett i hemma i sverige ska man ju svara på frågor så man själv förstår dom. Men här NEJ, du ska svara hur det står BOKSTAVLIGEN i boken.. OK? Jag kom hem vid 21:00 på fredags kvällen och på lördag morgon klockan 10:00 skulle jag vara på plats för att göra omprovet. Jävligt lätt, när man kommer och storlipar och kan knappt läsa eller koncentrera sig på bok-helvetet...

Det var ju knappast lättare när vi kom och skulle göra omprov på lördagsmorgonen. Jag hade PANIK hela provet igenom och kunde inte ens skriva färdigt alla svaren pga tiden hade gått ut.. Resultatet blev 79% och det var kört.
Av alla som gjorde omprovet så var det 2-3 som klarade det... Yippi. Där grät vi alla 2 liter tårar var typ som livet hade just tagit slut..

Jag sörjde lördagen med att supa mig full och känna mig värdelös typ. Det var ju skoj. Jaha, vad ska jag göra nu med mitt liv.. vad är mina planer..?? Jag var typ vilsen i mig själv..

Men sen i söndags kväll ringer dom ifrån skolan och säger att vi fått en 3e chans till att göra provet, fråga mig inte varför men det är första gången i Ryan Airs historia som det här händer. Först var jag allmänt negativ till det, men Alvaro tyckte att jag skulle göra det och jag inte hade ngt att förlora. Ok, varför inte... jag kör.

Har nu suttit i 2 dagar och pluggat in boken BOKSTAVLIGEN.. och idag hade vi provet.
Jag hade 98 FUCKING % !! Tredje gången gilt ! Jag är glad igen !! =)

Så nu är jag tillbaka i kursen igen och just nu är vi totalt 15 personer som har klarat det, men det är 15 för lite...
Normalt sett är det 30 personer som klarar hela kursen och börjar jobba. Jag sörjer dock med dom som inte klarat det.. känns tungt.

Givetvist så har vi ett stort prov kvar, så så jävla kaxig är jag inte än.. uff !
Men jag säger det, trodde ni att det bara handlade om att servera kaffe så har ni SÅÅÅÅÅ FEEEEL !

Nu ska jag mysa med min nya älskling Pitxi. Jag tror att det var hon som gav mig tur, trots att hon fortfarande skiter och pissar inomhus... :P

From Barcelona with love // Thai

Hej.

Mycket har hänt i helgen och det har väl inte varit det roligaste jag har varit med om i mitt liv. Mer om det imorgon och det lär bli ett långt inlägg - LÅNG historia.

Eftersom jag uppenbarligen har varit SÅ upptagen med att plugga under alla fritidstimmar jag haft förutom när jag varit i skolan, så har jag inte hunnit att göra mycket. Varken blogga, ringa vänner, lagat mat eller tvättat.
Det har jag iaf hunnit med att göra idag. Thank god.


Alvaro, min framtida man, min förebild & min bästa vän.

I tisdags fyllde jag och Alvaro 2 år - inte äns det hann vi med att fira. Kanske inte mycket att fira, men en liten middag eller ute på resturang hann vi inte med för att jag var tvungen att plugga om all jävla säkerhet, farligt gods och första hjälpen och 1000 olika symptom på 100 olika sjukdomar. KUL.

Men dock ska jag tilläga att jag har träffat den mest underbaraste människan på jorden. Det finns inga ord till hur mycket han betyder för mig. Han finns där alltid, oavsett om jag är hungrig - kan han laga mat. Är jag arbetslös - så hittar han jobb. Blir jag arg - så försöker han på alla tänkbara sätt att göra mig glad. Är jag ledsen - så finns han där. Letar jag efter en lösning - så hittar han en lösning. Jag kunde aldrig i hela mitt liv ana att den kärleken och vänskapen vi har - trots dåliga dagar kan vara så stark. Det känns sjukt bra.

Trots att det varken blev romanstik middag med tända ljus (eller ngt romatsikt ligg på kvällen för den delen) så hade han iaf köpt mig en present på vår dag. Tur var väl det, att jag hade hunnit tänka på det och faktikst hade en present att ge honom oxå, haha!

Jag fick en adidas tröja och ett par rosa/vita Nike Air Max 90 av honom. Haha, KAN nog vara att han är Liiite trött på att se mig i flygvärdinne-kläder hela dagarna. =P

Först imonn, ska vi ha en heldag tillsammans. Hemma i soffan, och jag ska bara njuta av att ha han där. Trots att vi bor tillsammans så saknar jag honom när han inte är hemma.


En turkos adidas tröja med guld-text.


Rosa/lila/vita Nike Air Max 90. Love!

Vi hörs imonn, nu ska jag sova.

From Barcelona with love // Thai